the old bus (swedish)

note: a special thanks to markus agervi for the translation. he can be reached at: open7windows_ at hotmail dot com

Den gamla bussen.
Jag gör som alla andra: Jag bor i San Fransisco. Ibland tvingar Moder Jord mig att ta bussen. Igår var ett exempel. Jag ville ta mig någonstans bortom gångavstånd, långt bort på Clay Street, så jag väntade på en buss.

Det var ingen prövning utan en varm och våldsamt klar höstdag. En gammal kvinna väntade, också. Inget konstigt med det, som man säger. Hon hade en stor portmonnä och vita handskar som passade hennes händer som skinnet runt en grönsak.

En kinesisk karl körde förbi uppflugen på en motorcykel. Jag blev helt överrumplad. Jag hade aldrig tänkt på kineser som åker motorcykel förut. Ibland har verkligheten en riktigt tajt passform precis som grönsaksskinnen på den gamla kvinnans händer.

Jag blev glad när bussen kom. Det är en särskild glädje som siktas när din buss kommer. Det är så klart en mycket liten och specialiserad sorts glädje och kommer aldrig att vara någonting storslaget.

Jag lät den gamla kvinnan kliva på först och följde efter på klassiskt medeltida manér med CANTLE golv efter mig upp på bussen. Jag slängde i mina 15 cent och fick min vanliga biljett för byte även om jag inte behövde den. Jag köper alltid en biljett för byte. På så vis får jag något att göra med händerna. Jag behöver aktivitet.

Jag satte mig ner och kollade in bussen för att se vem som fanns där, och det mig ungefär en minut innan jag insåg att det var någonting mycket fel med den där bussen, och det tog de andra människorna på bussen ungefär lika länge att det var någonting mycket fel med bussen, och det som var fel var jag.

Jag var ung. Alla andra, ungefär nitton stycken var män och kvinnor i sextioårsåldern, sjuttioårsåldern och åttioårsåldern, och jag var bara i tjugoårsåldern. De stirrade på mig och jag stirrade på dem. Vi var allihop generade och obekväma.

Hur hade detta gått till? Varför var vi plötsligt spelare i detta grymma öde utan att kunna slita blicken från varandra?

En man i sjuttioårsåldern grep desperat om sitt rockslag. En kvinna som kanske var sextiotre började filtrera sina händer , finger efter finger genom en vit näsduk.

Jag kände mig fruktansvärd för att jag påminde dem om deras förlorade ungdom, hur de passerat genom de klena åren på ett sådant grymt och ovanligt sätt. Varför blandades vi med varandra på det här sättet som om vi inte var någonting annat än en konstig sallad serverad på sätena av en förbannad buss.

Jag klev av bussen vid första tillfället. Alla var nöjda med att se mig försvinna och ingen av dem var mer nöjda än jag.

Jag stod där och tittade efter bussen, dess märkliga last säker igen, allt mer avlägsen på sin resa genom tiden tills bussen försvann ur sikte.